Livet "e.Kr"

I vårt hem talar vi om begreppet "e.Kr" nästan som en religiös händelse. Vi längtar efter livet "e.Kr" och ser det som ljuset i ett oändligt mörker. Jag talar naturligtvis om livet "efter kräkningarna". Det går ett rykte i cybervärlden att dessa kräkningar helt plötsligt bara slutar när bäbisen är runt 6 månader. Det sägs att föräldrarna då kan slappna av, kasta de oändliga mängder ikea-handdukarna, bränna upp haklapparna och helt enkelt kunna hålla bäbisen hur man vill, till och med efter matning. Det är en tid då mamman lätt kan sträcka över sitt barn till andra utan en kort undervisning hur man håller spy-flugan utan att den vomerar. Man kan lätt flytta barnet mellan bilstol och vagn utan läckage och det sägs att lukten försvinner från hemmet som genom ett trollslag. Det låter som en fantastisk tid, den där tiden "e.Kr".

Livets mysterier

Det finns saker jag har svårt att förstå här i livet. Varför krigar man? Vad händer när man dör? Om brösten hoppar ur bh:n hela tiden, är den då för stor eller för liten? Jag undrar om glass blir bajs eller kiss. Om man sväljer fel, hamnar det då i lungorna så man har snabbmakaroner, majsbitar och popcornskal hängandes där? Vad är öronvax gjort av? Fungerar verkligen menskoppen? Varför har ingen uppfunnit en tandkräm som VERKLIGEN skyddar mot hål i tänderna? Varför föds bäbisar med armar och ben?

Ja, livet är då fullt av obesvarade frågor!

Det är okej med dreggel!

Innan Penny hörde jag talas om kaffe latte-mammor, mammabubblan, baby-blues och andra skrämmande uttryck, som i mina öron lät som något man sögs in i direkt efter bäbisutploppandet. Jag hörde talas om mammor som i trupp belägrar fik med deras skrikande bäbisar och ständiga prat om bajskvalitet, blöjmärken och parfymerade produkters vara eller inte vara. Nu börjar jag förstå vitsen med dessa träffar!

Penny är ju det första jag tänker på när jag vaknar, hon är det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag kan ligga bredvid henne hur länge som helst, fast jag inte alls vill vila. Jag kan till och med gå ut på promenad i storm för att hon ska få frisk luft. Jag kan sniffa på henne fast hon precis har kräkts och jag låter handen vara kvar trots att hon dreglar på den. Innan Penny kunde jag inte ens se en bäbis dregla på sin mamma utan att få kväljningar! Jag tror att mammor samlas för att höra att andra mammor tänker likadant. Allt är ju så nytt och jag tänker minst 10 gånger per dag att jag nog tappat förståndet, epiduralbedövningen måste ha saboterat min kräkreflex. Lustgasen dödade nog hjärnceller, för vilken normal person skulle fnissa och tycka att det är gulligt att bäbisen slickade mig i näsan?

Jag vill få bekräftelse på att jag är normal när jag gråter för att Penny vuxit ur favorit-bodyn, eller byter ersättning för hon blivit lite äldre. När livet ändrats så drastiskt, på så kort tid, är det då onormalt att vilja höra att man är normal?

Baby-bajs och Cupcakes

Det har varit en lång dag med två, för mig, helt nya upplevelser. Penny bajsade på skötbordet utan problem. Hon till och med surrade lite trivsamt samtidigt som hon petade förstrött med fingrarna framför sig i luften. Jag behöver väl knappast tillägga hennes sneda, nöjda leende. Nåväl, då får jag bocka av det på nybliven-mamma-listan.

Tidigare inlägg handlade om min teori om bullmammans hemlighet och ikväll var jag tvungen att testa min teori. Allt inhandlat, jag försäkrade mig att det går bara att sätta in visparna i elvispen på ett sätt, alla rosa bunkar framme. Trots hög puls och fladder i magen gjorde jag det! Jag skapade Cupcakes! De blev såklart vrålsnygga. Vet ej hur de smakade, för efter all nervositet har min mage blåst upp sig till en ballong, men snygga blev dom. Nästa gång ska jag fixa håret och sminka mig, för jag fick en försmak hur det kan kännas att vara Leila.

I'm NOT glowing

Tänk när jag var gravid, då sa folk att jag lyste, att magen var rund och fin. Folk öppnade dörrar och släppte mig före i kön på Kvantum. En gång erbjöd sig en man att bära mina tunga påsar. Grannarna log åt min vankande gång och gav mig små uppmuntrande kommentarer.

Nu är magen lös och slapp, ingen skulle ens komma på tanken att ens ställa dörren på glänt. Påsarna får jag minsann bära själv och mitt hår är torrt och glanslöst. Grannarna morsar käckt utan leenden, men vad gör det? Jag har ju en alldeles egen underbar Penny!

Bullmammans hemlighet

Jag tror jag har knäckt bullmammans hemlighet! Min dotter Penny fyller snart 4 månader, det innebär att jag varit hemma i 5 månader. Bullmamman är uttråkad. Hon saknar utmaningar.

Bullmamman frågar sig själv: Efter att ha skapat liv, vad skapar man då? Svaret är ju självklart! Bullar, muffins, sockerkakor.

Kvinnan är som gjord för att skapa och när kvinnan lämnas i ett tomt rum så skapar hon. En förstföderska som jag lämnar sällan hemmet alltså blir det i hemmet man skapar. Jag har ordnat och sorterat allt som går i mitt hem och det är så nära perfekt man kan komma så nu ger jag mig in i det stora okända som kallas bakning. Jag liknade först detta sug att baka vid att ha blivit hemsökt av en bullmamma. Jag som aldrig bakat, jag som aldrig skulle ha barn! Hej, jag heter Susanne och är bullmamma